Det var den 21 januari 2014. Det nya året kändes äntligen som ett bra år. Min 20 åriga son hade flyttat hemifrån, jag var nyss hemkommen efter att ha firat nyårsafton i Florida och jag skulle äntligen skapa mitt företag och få fortsätta arbeta som ekonom fast hemifrån tills kl slog 10 denna morgon då det slog och ringde på min ytterdörr. Jag tänkte att nu har någonting hänt och öppnade min brevlåda och frågade vem det var. -Det är polisen! Öppna dörren! Jag öppnade dörren och frågade direkt om något har hänt min son men då kom "smällen". Jag blev informerad om att jag var anhållen för grovt bedrägeri och utsläpad till en avgasfylld gammal röd Volvo V70 av två poliser. Jag vart panikslagen men tillslut satt jag där i baksätet och tänkte herregud vad är detta? Jag har aldrig ägt ett bolag och är anhållen för grovt bedrägeri?

Väl framme i Norrköpings polisstation så slet de av mina kläder, smycken mm. och släpade mig som ett odjur in i isoleringscellen som var mörk med väggar av tegelstenar och stank av urin. Jag satt där helt ovetandes och fick panik. Jag började banka på väggarna och skrek efter hjälp. Detta kan ju inte vara sant! Sådant här hade jag ju bara sett på nyheterna när svenska journalister blivit kidnappade av terrorister. Jag har ju levt 20 år ensamstående med en son, arbetat inom restaurang parallellt med att studera på komvux/högskolan innan jag blev ekonom 2008 och dessutom varit i relation med en polisman i flera år. Hur kan jag plötsligt klassas som en skurk som ska låsas in? Tillslut öppnade en arrestvakt dörren och kastade in en bricka med mat och gjorde klart för mig att i Norrköping passar de inte upp på Stockholmsbrudar. Jag petade i maten och somnade till därefter, vaknade till, somnade om osv. i mörkret och hade inte ett hum om vad klockan var eller hur länge jag sovit. Kan det vara 5 min eller 5 timmar?

Kl 8 på morgonen dagen efter öppnades de två tunga dörrarna och in slängdes en bricka med frukost. Nu hade jag inte ätit på ett dygn så jag slängde i mig maten för att sen bli utsläpad till ett betongrum. Även om jag fortfarande inte var fri så kändes det skönt att få se ljus och klockan medan jag satt på den kalla bänken. In kom 3 poliser och så en tilldelad advokat från Norrköping som såg mer rädd ut än mig och då kan jag tillägga att jag var livrädd.

Poliserna började genast förhöra mig och visa mig en massa fotografier på folk som jag aldrig sett, frågade var pengarna var och gjorde väldigt klart för mig att jag var en av skurkarna i Sveriges största bedrägerihärva och kan vänta mig flera år i fängelse. Hela mitt huvud snurrade och jag tänkte att nu måste jag ju snart vakna ur denna mardröm. En av de tre poliserna var inte så elak som de andra så jag bad ödmjukt om att få ta en cigarett. Han lät mig få det.

Utsläpad av en arrestvakt till en liten trekantig uteplats med galler ovanför fick jag stå på och röka en cigarett i januarikylan innan jag åter fick gå in i förhörsrummet där alla kränkande frågor fortsatte. Sedan blev jag bara inslängd i isoleringscellen igen.

Det gick några timmar och nu vart kl 12 då brickan med lunch slängdes in. Denna gång var det en ödmjuk arrestvakt som frågade om jag visste om mina rättigheter vilket jag såklart inte visste då jag aldrig varit med om någon mardröm som detta. Han lärde mig det mesta och berätta att åklagaren nu hade lämnat in till domstolen om att få häkta mig och då kommer jag att få åka en trappa upp. Han visade mig även ett bibliotek där jag lånade en bok, gav mig tandborste och sa att jag kunde få ta en dusch senare efter daktningen vilket jag inte hade en aning om vad det var men det fick jag nu uppleva då två kvinnor tog in mig i ett rum.

I rummet fick jag klä av mig, mätas, undersökas, de tog alla mina fingrar och pressade de i något fingeravtryckssystem, tog saliv från min mun och ställde mig vid en järnskylt och började fotografera mig från olika vinklar. Två dagars gammalt smink rann ned för mina kinder och gråtandes släpade arrestvakterna in mig i arresten och där grät jag framtill dagen efter då hela den känslan fick mig att känna mig våldtagen verbalt.

Dagarna gick. 8:00 frukost, 9:00 polisförhör med samma anklagelser, 12:00 lunch, 16:00 middag och sedan en evighet och önskan om att klockan snart ska bli 08 så jag kan fastställa i min hjärna vad klockan är.

När fjärde dagen kom så blev jag utsläpad som vanligt kl 09:00 till förhörsrummet. Jag blev informerad om att åklagaren inte fått igenom någon häktning hos domstolen med mig så jag var fri att gå och de ropade in arrestvakten. Jag bad den snälla arrestvakten om att skynda sig innan domstolen ändrade sig och slet nästan mina kläder och jackan från hans händer. Han öppnade snabbt därefter ena muren med galler och sedan en till. Jag klamrade mig fast vid gallerna till de öppnades och därefter bara sprang jag rakt fram utan att stanna som om det var en massmördare efter mig. Sådan panik hade jag.

Efter en timmes löpning så stannade jag till och frågade ett par hur jag kommer till Stockholm. De visade mig vägen och gav mig några slantar som räckte till en kopp kaffe och väl där fick jag tigga ihop till en billig tågbiljett hem. Polisen hade ju tagit min mobil så jag hade ju ingen att ringa och de erbjöd mig ingen resa hem som jag idag vet att det skall göras.

Jag släpptes ca 10 den morgonen men kom inte hem förrän ca 19 och väl hemma i det jag skulle se som min rena trygghet var i total kaos efter polisens husrannsakningar. Det såg precis ut som någon gjort inbrott och här börjar min historia om vad som kommer att bli flera år av en mardröm.