2018-06-25

Del 9 Hovrätten 2018

April 2018 startade rättegången i hovrätten i Jönköping. Jag var återigen rädd för att bli missförstodd och förvånad att åklagarmyndigheten inte hade överklagat min tingsrättdom eftersom de ville att jag skulle sitta i fängelse 3-4 år. Men där insåg jag att det var egentligen inte mig som anställd de ville åt utan huvudmannen av den personliga orsak jag angav i tidigare del. Nu var vi 11 tilltalade i målet då en blev frisläppt efter tingsrättsdomen vilket var självklart då det inte hade begåtts något grovt bedrägeri alls i detta mål men att endast en blev frisläpp av 12 utan att åklagarmyndigheten hade överklagat fick jag veta orsaken till. Den personen visste nämligen om den tidigare åklagarens privata otrohetsaffärer och det vore ju skandal för honom om det kom ut.

Första rättegångsdagen kändes väldigt saklig och inte alls som en lekstuga. Majoriten av de som satt där för att dömma i detta mål såg ut att kunna lagen såsom den är men ändå kunde jag inte riktigt släppa spänningarna och undra om jag verkligen hade gjort rätt som hade överklagat. Men inom mig kände jag nu att det får bära eller brista. Vill samhället verkligen ha en småbarnsmor som mig i fängelse och med miljonskulder som inte äger ens en hundralapp i fickan? Eller vill de följa lagen korrekt utan att ha en tidigare åklagare som springer där titt som tätt och påverkar målet? Han syntes inte till i hovrätten så det kändes mer tryggt att vi befann oss i en annan stad. I Jönköping verkade han inte kunna ha samma påverkan med sina personliga åsikter. Även under denna rättegång fick jag ta vissa dagar via videolänk i Stockholm och det var ett extremt pysslande med mitt privata schema hur barnen skulle placeras och hur jag skulle ha råd att lägga ut kostnader till resor, hotell, mat mm. men hovrätten var väldigt förstående i min situation tillskillnad från tingsrätten där jag fick låna flera tusen från en underbar föredetta arbetsgivare för att lyckas finansiera alla utlägg. Hovrätten ordnade tågbiljetterna och bokade hotell åt mig i förväg och läser du domstolshandläggare från Göta hovrätt detta så stort TACK för ett ödmjukt bemötande och förståelse. Du är den enda som arbetar för staten som inte talat nedlåtande till mig som om jag skulle vara en grovt kriminell person under denna 4,5 års plågsamma och påtvingade mardrömsresa.

Hovrättsrättegången var slut i maj 2018 och nu var det bara att åka hem och vänta på domen som skulle släppas exakt 25 juni 2018 kl: 11. Trots att detta varit en mardrömsresa så var det lite sorgligt att ta farväl till alla fantastiska och världens bästa advokater i detta mål och mina gamla kollegor. Även om det finns solskensminnen med mina gamla kollegor från extremt roliga personalresor och tillställningar 2011-2012 så kommer vi nog ha svårt att se just de ljusa stunderna om vi skulle ses igen. Så där tog vi farväl för att kunna låta livet gå vidare. Det vi alltid kommer att dela även om vi aldrig ses igen är det trauma vi genomlidit och det posttraumatiska stressyndromet vi bär. Man kan tro att man släpp det gamla tills det gör sig påminnd igen. Jag kom på mig själv häromdagen när de små söta helloweenbarnen ringde som små gulliga tokar på ringklockan hemma sent på kvällen. Jag nattade mina barn just då och plötsligt började hyperventilera över dörringningarna och fick panik över vilket fönster jag skulle hoppa ut från tills jag tog mitt förnuft tillfånga och öppnade brevlådan på dörren och såg att det är ju bara barn som ringt på dörren. Ett annat tillfälle var när jag lämnat barnen på dagis och skulle gå hem för att lämna dubbelvagnen tills jag såg en polisbil köra in på gården där jag bor. Genast tog jag dubbelvagnen och sprang motsatt håll ned till bensinmacken och stod där och väntade tills jag såg polisbilen köra ut från mitt bostadsområde. Det är en sjuk reaktion men samtidigt en frisk reaktion att reagera med att vilja skydda sig efter vad jag råkat ut för. Jag älskar ju Stockholmspolisen som består av mina barndomsvänner, föredetta polispojkvän, privata polisvänner och hundratals poliser som var mina tidigare gamla underbara restauranggäster under 90-talet så jag övar med små babysteg för att möta mina räddslor och gör massor med barnen idag som har med polisen att göra såsom går till polismuseet och träffar poliser och sitter i polisbilar. Trots det dyker sådana oväntade reaktioner som gör att jag vill skydda mig när jag såg en främmande polisbil på gården hemma. Så jag räknar med att jag kommer att få leva med det trauma jag utsattes för resten av mitt liv tyvärr.

Natten till 25 juni 2018 var jag vaken hela natten och precis som året innan då jag väntade på tingsrättsdomen så satt jag på balkongen och kedjerökte men konstigt nog så grät jag inte denna gång. Tankarna snurrade om och om igen med samma meningar och ord hela natten "fängelse"..."friad"...."böter i kronofogdens leksakskarusell" Jag kände mig helt förvirrad av att mitt liv skall beslutas av andra människor.

Kl 08:00 den morgonen kom barnens sjuka påtända far och lämnade barnen till mig och skrek över hela mitt bostadsområde:

-Snart ska h-ran in på kåken!!!!!!! Nu är det bara några timmar kvar din h-ra innan jag har barnen full tid!!!!!!!!!! Därefter skrattade han högt hela vägen från gården och innan han svängde ut så visade han upp armarna med handlederna mot varandra såsom han förmodligen själv fått göra flera gånger då han blivit handfängslad av både polisen och kriminalvården. I just det ögonblicket bad jag till Gud att jag skulle bli frikänd så den sjuka människan aldrig kunde få sin vilja igenom så jag kunde få friheten att ta barnen helt ifrån honom.

I nästa del kommer jag att förklara mer ingående hur myndigheter då (och fortfarande försöker) tvinga mig att lämna mina barn till en sådan sjuk narkoman pga delad vårdnad.

Det kändes skönt att få barnen i min trötta famn den morgonen. Vi åt frukost tillsammans och pussades massor som vi alltid gör innan jag gick och lämnade mina två små tussar (som jag kallar dem) till förskolan. Därefter gick jag jättetunga steg hem för att vänta på att klockan skulle slå 11:00. De där sekunderna och minuterna mellan kl 10 och 11 kändes inte som de rörde sig men när klockan slog 11:03 så ringde min mobil och jag svarade. Min underbara advokat hann bara säga hej och sa att nu öppnar hon sin mail. Jag satt spänd och väntade medan hon öppnade mappen med domen som hovrätten sänt henne.....hon läste....bad mig vänta någon minut så hon kan läsa lite till....väntade...hörde henne mumla något när hon läste...väntade....tills hon sa de magiska orden:

-Kerstin, du är helt frikänd från alla åtalspunkter och det är alla i hela målet. Jag skrek av glädje och frågade om och om igen och bad henne säga meningen igen och igen och igen och igen och hon upprepade den flera gånger. Mina tårar sprutade av glädje.

Det svarta tunga stenblocket jag burit på i min kropp och släpat i 4,5 år expoloderade ut från min kropp i miljoner bitar och flög långt ifrån mig. Det går knappt att beskriva känslan men jag reagerade med att gråta i flera timmar (som ni ser på fotografiet) och sa om och om igen högt till mig själv:

-Kerstin inget mer h-lvete. Det är verkligen över på riktigt. Över föralltid.

Jag gick de närmsta dagarna som i dvala och vaknade till och med på nätterna för att läsa min frikända dom om och om igen som jag lagt utskriven under huvudkudden för att påminna mig själv att det var ingen dröm utan verkligt. Jag tror det tog minst två veckor innan jag vaknade till i verkligheten och började ta tag i det som måste göras såsom att driva in mina pengar som jag betalat till målsägarna via kronofogden och att börja söka alla de tusentals ekonomiarbeten jag såg. Det jag inte visste då var hur hemska efterföljerna kom att bli.

När jag kom ur dvalan så satte jag mig genast och börja arbeta med att försöka få ut mina pengar från målsägarna. Jag fick blankt nej från kronofogden då de hänvisade till att den frikännande domen ännu ej trätt i kraft utan gör det när åklagaren beslutat att inte driva målet vidare till högsta domstolen. Är det inte lustigt att målsägarna hade rätt att driva in pengar från mig innan domen hunnit laga i kraft men vid omvänd situation så skulle jag få vänta? Den frikännande domen trädde därefter i kraft då åklagaren inte överklagat och pengarna kom tillbaka från kronofogden. Givetvis fel belopp till oss som betalat så ännu en gång fick jag sitta och kalkylera i excel vad person A skulle swisha till person B och C och D och så vidare. I detta såg jag även att 4556:- saknades från kronofogden i återbetalning. De vägrade inse det så jag fick ju givetvis göra en överklagan och lämna in min redovisning för hur vi har betalat, när samtliga poster och hur betalats, vad respektive person fått tillbaka och hur det saknades 4556:-. Det tog flera månader för kronofogden att förstå felet och betala tillbaka. Än idag saknas ett års ränta på betalningarna och sveda och värk och kostnad för förluster för målsägarna att betala. En dag skall jag hinna ta tag i det.

Jag började ju även att nu bli extremt aktiv att söka arbeten som ekonom men tyvärr förstör fortfarande sidorna som "mr kolla in kokainet" och "lexfetamin" som jag kallar dem. Jag har kontaktat de och till svar är att jag skall vänta 3 år innan de tar bort sitt egna bluffpåhittade polisregister. Tänk att jag än idag börjar mina arbetsintervjuer med att presentera mina 4,5 års trauma istället för att presentera min extrema matematiska förmåga som skulle kunna bidra till det bästa för deras företag. Jag fick ju fler arbeten av att börja vara ärlig om det för innan när jag höll tyst om det så googla de bara mitt namn och avvisa mig tjänsten direkt. Plötsligt fick jag två arbeten samtidigt och blev väldigt glad efter att jag talade om min historik och jag tackade ja till det ena och nej till det andra. Gissa vad som händer då? Jo, Lexfetamin har startat ett annat bolag Verifetamin som baktalar mig internt till alla företag. Så plötsligt börjar det rekryteringsföretag som skall då "sälja" mig till mitt nya arbete ringa mig med en massa kränkande frågor och då sa jag stopp! Nu räcker det! Jag tar inte som oskyldig en massa struntprat som inte har med min kompetens som yrkeskvinna att göra! Oturligt nog hade jag hunnit sagt upp krogarbeten jag gått tillbaka till efter 11 års frånvaro från restaurangbranschen och det andra ekonomiarbetet jag hade nekat hade redan funnit en ny ekonom.

Så ser min förstörda karriär ut idag. Vi får se om Justiekansliet i Riksdagen kommer att ta sitt förnuft tillfånga och betala mig 5 års lön tillbaka i tiden (minus tiden för föräldraledighet givetvis), lön för 3 år framöver, psykiskt lidande i 5 år, förstörelse av mitt hem med mycket mera. Jag vill alltså ha minst 5 miljoner för detta och har ännu ej lämnat in min ansökan men när jag hört att andra i samma mål fått ca 20000:- så ser jag att rättsprocessen i detta är inte riktigt klar än. Jag kommer inte att ge mig i detta för jag är ingen man kidnappar, våldtar verbalt, rånar och alla dess hemskheter jag utsatts för i flera års tid för att sen kasta någon enstaka tusenlapp på. Jag skall få min rätt i detta så man som myndighetsperson tänker en extra gång (helst 100) innan man startar flera års plåga för minst 200 personer som lidit av detta mål och då räknar jag med samtliga anhöriga till oss såsom våra barn framförallt som lidit extremt i sina liv parallellt med oss under hela denna mardröm. Jag undrar även vad sveriges alla skattebetalare säger om detta då målet i sig med alla inblandade måste ligga på en kostnad på minst 100 miljoner kronor, om inte mer.

Så DU som nu i tisdags polisanmält mig till polisen för sanningen jag skrivit i mina delar. Sätt dig och tänk istället på vad DU ställt till med i detta för mig m.fl. och säg förlåt och gör rätt för dig!

Allt jag skrivit kan sväras på under bibeln och sveriges rikes lagbok.