Stå upp för dig själv genom att ta fram ditt lilla jag som det lilla försvarslösa barnet

Efter allt jag gått igenom så slog det mig efter 40 att jag med sådan enorm styrka kämpat och kämpar för mina tre älskade söner men samtidigt låtit så många trampa på mig vilket är egentligen helt galet. Så jag tog fram mitt gamla pass (som visas på bilden) där jag är 3 år och som jag idag bär på mig och tar fram varenda gång någon talar över mitt huvud eller gör mig illa och frågar mig själv "får man behandla min dotter på detta sätt eller är det dax att försvara henne?". Det har hjälpt mig i otroligt många situationer som t.ex. när polisen i förhör tittat på mina lönespecifikationer, fnyst och sagt "hur kan en som dig ha tjänat mer än mig". Då tittar jag på min "dotter" Kerstin 3 år och som en försvarande mor svarat "för att jag har mer hjärna och högre betyg än dig". I efterhand kom jag även på att jag faktiskt även med den lönen haft råd att betala skatt så polismannen även kunnat få en inkomst tack vare mig och alla andra han ser ned på. 

Det fanns även en annan polis i Norrköping som fnyste åt mig under min tid i arresten och sa:

-Jag ser att du är född finsk medborgare (jag är född i Stockholm men ärvde min mors medborgarskap mina två första levnadsår innan hon själv blev svensk). Ska du börja sälja Koskenkorva på våra svenska gator sen när du blivit av med allt?

Egentligen hade jag velat svara att han kunde då få bli min första kund eftersom han såg ut som en alkolist och kan få komma hem till mig och bygga ett barskåp eftersom jag inte äger en droppe alkohol i mitt hem. Men då avstod från att försvara "min dotter" eftersom  jag satt frihetsberövad. 

Tänk vilka låga människor med stora hävdelsebehov de där polismännen har. Att lyfta andra verkar inte vara deras starka sidor. Själv är jag en kvinna som jublar när jag rättar min egen lottorad utan vinst men ser att någon annan varit ensam vinnare på flera miljoner. Det är ju helt fantastiskt att en person för den veckan får uppleva sina drömmar. 

Som ensamstående mor och kvinna blir man lätt den som folk fnyser åt som att du är värdelös. Det folk i vårt samhälle inte ser är att vi är ju de största entreprenörerna i hela världen. Vi planerar, organiserar, engagerar och vårdar riktiga LIV och dessutom helt själva utan att ha någon att dela avlastning eller ekonomi med. Är vi inte de alla borde lyfta och följa? Hur kan vi ens tillåta att världen ska se på oss som de små? 

Jag önskar idag att jag under 90-talet hade vårdat och stått upp för "min dotter" då jag var ensamstående mor under 20 år till min äldsta son mellan åren då jag var 18-38 år. Det haglades med nedvärdande ord emot mig under den perioden "bor du i bara i en hyresrätt", "har du inget körkort", "har du ingen bil", "vad kan du som är en så ung mor".....mm. Under den tiden så blev det även att jag såg ned på mig själv för andras åsikter men idag vet jag att jag besitter så mycket driv och entreprenörskap just för att jag hela mitt vuxna liv varit en ensamstående mor som lyckats få ihop allt såsom ett vackert hem och en riktig gentleman till son. Idag när folk kommer med samma dumma kommentarer så tittar jag bara på min obelånade nya dubbelvagn som med alla dess tillbehör är värd ca 25000:- och tittar på deras bil som definitivt är över 2 år och en riktig miljöbov och skrattar. Det är ju inte direkt en nyköpt Bentley de kör utan en skrotbil som dessutom är belånad likaså som deras boenden som de måste ha en sambo för att lyckas kunna amortera. 

Jag märkte att de dumma kommentarerna kom oftast från medelmåttor för under min 20 åriga tid som ensamstående mor till min första son firade vi alltid alla hjärtans dag med en middag på Verandan i Grand hotel då vi kommunalt åkte in till efter att vi klätt upp oss. Min son var redan vid tidig ålder en riktig gentleman som drog ut stolen åt mig och som visste vilka bestick som skulle användas till rätt måltid. Där satt inga medelmåttor utan oftast väldigt framgångsrika människor under den tiden som berömde min lilla son för att vara så väluppfostrad. När jag berättade för de att jag var en ung ensamstående mor, som bodde i en hyresrätt i förorten, studerade på komvux då parallellt med restaurangarbete men som alltid tog och sparade pengar för att uppleva god mat med min son så höjde de mig till skyarna. Det var då jag började inse att vi inte var en familj att se ned på utan faktiskt en riktig kämparfamilj och dessutom den finaste i världen. 

Så ni ensamstående mödrar där ute. Ta fram er lilla "dotter" och sätt gräns för dig såsom du skulle göra för henne din grymma entreprenör som inte bara ansvarar för dig själv, dina prylar, inredning, inköp, ekonomi mm utan även för riktiga liv som dina älskade barn. Du är fantastisk! Inse det och sträck upp hakan lite extra nästa gång du går förbi en överbelånad typ som skall se ned på dig! Har du även barn med någon som inte tar lika vuxet ansvar som dig så se det inte som ett misslyckande hos dig utan se det som det är att du är ju en riktig entreprenör som även fått den uppgiften på dina axlar och se hur galant du fixar även det. Tror du slipsgubben i sin belånade bil skulle fixa alla dina bitar som du klarar av? Svar nej! Så varför ser du ner på dig själv?

Skulle du även vara rädd för den man som gjorde illa din dotter? Nej, du skulle bli flyförbannad! Så varför blir du inte det när någon gör dig illa?

Jag vet att det är svårt när man är emotionellt engagerad som kanske du som läsare just nu är och som jag en gång själv var men om du gör som mig och tar fram "dottern" i dig så ser du vem du verkligen skall vårda och stå upp för.

Varma kramar till dig fantastiska förälder!